Ni’alina tilldelades den ljusaste, men kanske mest ömtåliga gåvan av alla: kraften att skapa liv och bära ansvaret för naturen. Bland Meradans dödliga är hon djupt vördad och viskas om under namnet Naturens moder. Hennes gestalt är reslig och gracil, och inga mänskliga ord kan någonsin göra hennes övernaturliga skönhet rättvisa. Med en lekfull och drömmande själ ägnade hon evigheter åt att glädjefyllt utforska djupet av sina nyvunna krafter. Genom subtila, nästan dansande hand- och fingerrörelser lockade hon fram exotiska blommor och späda skott ur tomma intet, bara för att varsamt fläta in dem i sitt långa, lockiga, nötbruna hår. Även hennes klädnad var ett levande konstverk; hon hade med magi virkat samman en fotsid klänning av friska blad, mjuka mossor och skimrande kronblad som andades, doftade och blommade i takt med hennes egna hjärtslag.

I sitt ständiga skapande drevs Ni’alina av en outsinlig strävan efter att forma den absolut perfekta varelsen. Under en mycket lång tid var hon övertygad om att människan var svaret på denna vision. Liksom en besatt konstnär som oavbrutet förfinar sitt verk, skapade hon mänskligheten i en myriad av olika former i sina försök att nå fulländning. Hon formade dem korta och resliga, spensliga och kraftigt byggda, och placerade varsamt ut varje ny variation över hela Meradans yta. Anledningen till denna enorma, utspridda mångfald låg i hennes egen naturs största begränsning: hon var livets gudinna och saknade helt förmågan att ta ett liv. När en varelse väl hade andats in hennes skaparkraft, fanns den för alltid kvar. Världen blev hennes oändliga målarduk där inga penseldrag någonsin kunde suddas ut, bara målas över med nya.

Till slut, efter oräkneliga försök, formade hennes händer en varelse som hon ansåg vara så absolut fulländad in i den allra minsta detalj att hon själv tappade andan. Men när hon betraktade detta nya väsen insåg hon att de var för eteriska och sublima för att kunna räknas som människor. Hon gav därför sin ultimata skapelse ett eget namn: Alv. Dessa alver var långa, smidiga och rörde sig med en magisk grace. De flesta växte sig över två meter långa, och hon välsignade dem med en livslängd som sträckte sig över årtusenden, så att de i frid kunde vaka över skogarna som bar hennes signatur.

Men en grönskande värld i tystnad var inte komplett. Med ett sista pulserande uppbåd av sin kraft fyllde Ni’alina planeten med ett myllrande djurliv av alla dess underbara slag. För att säkerställa att detta vilda rike skulle frodas och respekteras, kallade hon till sig en av sina lojala tjänare. Hon gav henne namnet Féralys och överlämnade med varm hand det eviga ansvaret att beskydda och leda Meradans alla djur.