Med sitt flammande, kopparröda hår, en lugg som snuddar vid ögonbrynen och ett par stora, smaragdgröna ögon ser Féralys ut som själva sinnebilden av skogens oskuldsfulla glädje. Hon är sprudlande, positiv och älskar livet i vildmarken där hon hör hemma. Men bakom hennes ljusa uppenbarelse döljer sig en kosmisk börda: ansvaret för hela världens fauna. Genom en direkt själslig länk är Féralys sammanflätad med varenda djur som andas och vandrar på land, vilket innebär att hon känner deras fröjd lika intensivt som deras skräck – allt för att hon ska kunna styra och bevara balansen mellan arterna. När människans civilisationer växte sig starka blev denna gåva en tortyrkammare. Den skoningslösa slakten av djur för kött och päls sände en oavbruten flod av smärta rakt in i Féralys medvetande. Hon tvingades uppleva varje enskilt dödsögonblick, och lidandet blev fullkomligt bedövande när det gällde de djur som offrades i miljontal: kor, grisar och höns i slakthusen, samt hästar som stupade i blodiga krig. Desperat efter lindring vände hon sig till den ende som rådde över övergången mellan liv och död, Zeean. Han avslöjade att smärtan gick att stilla genom att koppla bort de drabbade djurarterna från själva själsdimensionen, så att deras död inte längre registrerades i den andliga väven. Zeean genomförde ingreppet på kossor, hästar, höns och grisar, och det fruktansvärda plågoriset upphörde. Priset för denna barmhärtighet var dock ödesmättat – Féralys tvingades övertala sin mor, skapargudinnan Ni’alina, att ge liv åt en varelse som Zeean själv hade format i skuggorna. Efter att detta mystiska utbyte fullbordats fann Féralys sin ro igen. Naturens egna rovdjur och byten påverkar henne fortfarande, men den döden bär på en mening och en balans hon kan acceptera. Människornas hunger efter kött fyller henne däremot med avsmak, och hon skyr deras bosättningar i största möjliga mån, medan hon hyser en varm tillgivenhet för alverna som helt avstår från att slakta landets djur och lever som vegetarianer eller pescetarianer.

Till skillnad från många andra gudomliga väsen så besitter Féralys den sällsynta förmågan att stiga fram och låta sig ses av dödliga ögon. När hon väljer att visa sig är det alltid med ett tydligt syfte, men oftast föredrar hon att röra sig obemärkt genom vildmarken. Genom sin djupa samhörighet med naturen kan hon fritt byta skepnad till vilket djur hon än önskar – hon kan glida fram som en smidig räv genom undervegetationen, sväva som en falk över trädkronorna eller springa med vargarna. Oavsett vilken djurform hon än antar finns det dock alltid ett omisskännligt tecken som avslöjar hennes sanna identitet: hennes stora, intensivt gröna ögon som lyser med samma själfulla skärpa i varje skepnad. Som ett bevis på sin kärlek skänkte hennes mor, Ni’alina, henne en alldeles särskild gåva – förmågan att skapa nytt liv, om än i en begränsad och noga avgränsad form. Féralys fick helt fria händer att avgöra hur denna dyrbara gnista skulle användas, och efter noggrant övervägande valde hon att forma en helt ny och magnifik hästras: Pheantrix. Dessa ädla, mytomspunna springare går varken att köpa för guld eller tämja med våld, utan överlämnas personligen av Féralys som en helig gåva till de få själar hon bedömer vara sant värdiga. Just därför är de oerhört sällsynta, och över hela Donvirian strövar det idag endast omkring några få tiotal av dessa legendariska hästar.