"Zeean… Zeean… Zeean…" Det är det dova, ekande mässandet som tränger igenom mörkret när en dödlig befinner sig på den yttersta tröskeln mellan liv och död – när blodet rinner ur ett gapande sår, när lungorna fylls av iskallt vatten eller när en skoningslös feber bränner bort det sista förståndet. I det gränslandet stiger Zeean fram ur skuggorna. Han erbjuder den döende ett val: en sista, desperat chans att klamra sig fast vid livet, eller hjälpen att stilla släppa taget och vandra vidare för att dömas av hans syster, Xekthys. Men hans närvaro är inte alltid garanterad; om döden slår till blixtsnabbt, eller om slakten blir för omfattande på kort tid – som på krigets blodiga slagfält – hinner han inte ingripa, utan själarna slits direkt vidare till Xekthys domstol. Det är i de utdragna, plågsamma ögonblicken som Zeean trivs som bäst. Han älskar att ingå avtal, sluta överenskommelser och slå vad, men spelet är alltid riggat till hans egen fördel och motparten förlorar på ett eller annat sätt. Hans vapen är fysiska kontrakt där det alltid döljer sig något förrädiskt i det finstilta. Eftersom Zeean saknar förmågan att själv släcka ett liv, har han slipat sin tunga till ett rakblad och blivit en mästare på att övertala och manipulera de svaga och döende. Under lång tid har han skamlöst missbrukat sin position för att samla så många själar som möjligt under sitt inflytande. På gatorna viskas det skräckslaget om orsaken: att Zeean växer sig starkare för varje enskild själ som leds till dödsriket genom honom. Driven av denna hunger efter makt bestämde han sig för att skapa ett redskap som kunde utföra dödandet åt honom. I skuggorna formade han en fasansfull varelse vid namn Gor'gorun – ett monster skapt för slakt. Men då Zeean inte heller äger kraften att skänka liv, vävde han en listig lögn och lurade Féralys att be sin mor blåsa liv i vederstyggelsen i utbyte mot hans hjälp.

I samma sekund som Zeean uppenbarar sig för en döende varelse fryser den fysiska världen till is. Fallande regndroppar stannar mitt i luften, stridens larm tystnar till ett bedövande vakuum och själen rycks in i en helt tidlös dimension – ett skuggigt gränsland där sekunder kan sträckas ut till en evighet. Detta rum bortom tiden fyller två avgörande syften för dödens väktare. För det första ger det Zeean obegränsat med utrymme att hinna besöka varenda döende själ på hela Meradan, oavsett hur många som svävar mellan liv och död i exakt samma ögonblick i den verkliga världen. För det andra fungerar dimensionen som ett nödvändigt kryphål i skapelsens lagar. Eftersom merparten av gudarna och deras tjänare är förhindrade från att tala direkt med dödliga i den fysiska världen, behöver Zeean denna neutrala zon där gränserna suddas ut – en plats där hans viskningar kan höras klart och tydligt, och där hans förrädiska avtal kan slutas i lugn och ro.

Zeeans ursprungliga ansvar var aldrig tänkt att bli ett redskap för tyranni; hans uppgift var att bistå de döende i deras sista stund och hjälpa dem att fridfullt släppa taget, eftersom döden utgör en grundläggande del av livets stora kretslopp. Men när han upptäckte att varje själ han hämtade in växte hans egen styrka väcktes en mörk, glupande törst efter makt som till slut kvävde varje spår av hans ursprungliga plikt. För att kunna fortsätta sin skörd ostört har han dragit sig undan till de mest undangömda delarna av kosmos, där han förblir osynlig och oåtkomlig för gudarna. Med Nies Nestiles kraftigt försvagad efter Sprickan saknar den gudomliga världen den kraft som skulle krävas för att spåra upp honom och sätta stopp för honom.