Universum har alltid varit ett oändligt, kvävande tyst mörker där en ensam Vakare funnits. Han är Skaparen, en uråldrig entitet utan början och utan slut, fjättrad vid en verklighet där tidens flöde helt förlorar sin mening och rinner ut i intet. Han var en gigantisk gud, ofattbar i sin skala, med ett utseende av en osedvanligt stilig ung man. Hans ögon rymde stjärnlösa nätter och hans hy lyste med ett eget, inre ljus. I denna eviga gryningstid strålade han av absolut fulländning, lyckligt ovetande om det grymma öde som eoner senare skulle förtära honom – hur hans gudomliga, oförstörbara kött en dag skulle börja ruttna och spricka, hur hans gigantiska gestalt skulle krympa och förtvina, tills han bara var en bräcklig, vanställd skugga av den ofantliga kraft han en gång besatt. Av alla de tusentals namn som universums framtida invånare skulle ge honom, är Nies Nestiles det som ekar allra högst genom tidsåldrarna.

I vad som för mänskligheten är helt ofattbara eoner vandrade Nies planlöst genom de oändliga skuggorna. Hans massiva fotsteg gav inget eko i tomrummet. Till en början var tystnaden en tröst, men till sist hann den isolerande ensamheten och en rent förlamande uttråkning ifatt honom. Tyngden av att vara det enda medvetandet i oändligheten blev outhärdlig. Han sjönk tungt ner i mörkret, lät en suck undslippa sina läppar som fick tomrummet att vibrera, och bestämde sig för att skapa liv – inte ur villkorslös kärlek eller något högre syfte, utan enbart för sin egen desperata underhållning.

Ur det absoluta ingenting, genom att endast knyta sina enorma händer och andas ut sin vilja, vävdes tolv vackra kvinnor fram ur tomheten. De var fulländade varelser, skimrande av silverne ljus mot den nattsvarta bakgrunden. På hans befallning ställde de upp sig på en perfekt rad för att dansa bort hans gnagande tristess. Den ena efter den andra klev fram ur ledet och utförde sin dans. Deras rörelser var hypnotiska, en flytande poesi av ljus och skuggor som ritade tillfälliga mönster i den uråldriga natten. Nies lutade sitt enorma huvud i handen och betraktade dem, trollbunden av hur hans magi nu rörde sig med egen vilja och grace.

När den sista kvinnans uppvisning nått sitt slut och de alla tolv stod böjda i vördnad, valde Nies ut de fyra vars rörelser och utstrålning hade behagat honom allra mest. Med en gest av sin hand lyfte han upp dem över de andra. Han formade dem till sina arvtagare, och för att evigt binda dem till sig gav han dem namn spunna ur stavelserna av sitt eget: Ni’alina, Ni’yan, Ni’elynne och Ni’erenna. Samtidigt som han uttalade deras namn skänkte han dem en del av sin egen oändliga, kosmiska makt. Kraften strömmade in i dem och förvandlade dem från blotta skapelser till sanna döttrar av kosmos.

De åtta kvinnor som valdes bort lämnades dock inte lottlösa, men deras öden blev radikalt annorlunda. De förnekades gudastatus och utsågs istället till eviga tjänare åt Nies nykrönta döttrar. För att axla sina nya, tunga plikter tvingades de ge upp den sköra mänskliga skönhet de ursprungligen skapats med. Var och en av dem bytte sin gracila skepnad mot en ny, mäktig fysisk form, exakt skräddarsydd för att inkarnera just den elementära naturkraft och det specifika ansvar de nu tvingades bära. Vissa antog skepnader av gigantiska, mytologiska bestar, andra smälte samman med själva elementen. Så lades grundstenarna för världen, i skenet av en uttråkad guds nycker, långt innan ljuset ens hade ett namn.