• Ras: Skogsfolk
• Ålder: 24 (i Alven och Staven)
• Längd: 178cm
• Föräldrar: Ven'ir & Zála

I skuggan av uråldriga trädkronor föddes Xilris i De Glittrande Ekarna år 1132 Efter Sprickan. Han växte upp i en värld där avståndet mellan det dödliga och det gudomliga är stort; gudavärlden saknar förmågan att tala direkt till Meradans varelser och tvingas istället förmedla sin vilja i kryptiska tecken och gåtor. Ur behovet att tyda dessa viskningar föddes shamanismen – en uråldrig konst där utövaren bygger en bro till det gudomliga med hjälp av naturen, sången och sin omedelbara omgivning. Till skillnad från elementarmagikernas förödande besvärjelser är shamanism aldrig ämnad att brukas som ett vapen i strid. Ändå finns det få krafter som ondskan fruktar mer. En shaman verkar i det fördolda för att vägleda vilsna själar, dela livsviktig kunskap med sina allierade och väcka mod i mörka tider – ty det mest fruktade vapnet mot ondskan är varken ett skarpslipat svärd eller ett brinnande klot av eld, utan det okuvliga hoppet. Xilris visade tidigt en sällsynt begåvning för detta kall och lärde sig snabbt att öppna sitt sinne för Moder Natur själv: Ni'alina, livets och naturens gudinna. Genom att följa glödande gnistor från lägerelden som en stjärnkarta mot natthimlen läser han hennes budskap, och med taktfasta slag på sin trumma – ackompanjerad av sin egen hypnotiska, monotoniska sång – fördjupar han bandet till gudavärlden. Hela den stora skogen talar till honom; han hör urgamla viskningar när vinden smeker lövverket och känner gudarnas egna känslor pulsera genom sina fingrar när han varsamt stryker den fuktiga jorden under sina fötter. Denna djupa samhörighet med vildmarken ligger i hans blod, ty Xilris tillhör Skogsfolket – en mytomspunnen släkt som en gång var vanliga människor, men vars fysiska kroppar sakta omformades av skogens magi när de bosatte sig under lövvalven och svor sin eviga lojalitet till Armíndi, den vita hjorten.