Ni’erenna tilldelades det allra mest ofattbara och gränslösa ansvaret av alla Nies döttrar: herraväldet över själva tiden och rymden. Hennes uppenbarelse var slående och fullständigt utomjordisk. Hennes huvud saknar hår men istället för hud tycktes hon vara vävd av kosmos självt; hon strålade ständigt av ett inre, magiskt glitter och en kosmisk glans som fick henne att likna en vandrande konstellation av stjärnstoft.

Fascinerad av sin oändliga domän försvann hon ofta spårlöst ur sina systrars åsyn. Hon kastade sig djupt in i tidsvävens dunkla labyrinter för att utforska gränserna för sina krafter, men hennes nyfikenhet blev till slut hennes fall. Genom att vandra för långt in i alternativa versioner av verkligheten gick hon allt oftare vilse. Hon reste så frenetiskt och obehindrat genom tid och rum att dimensionerna slutligen flätades samman runt henne – och hon fastnade. Hennes gudomliga väsen splittrades och drogs ut över skapelsen tills hon befann sig i absolut alla tidslinjer som existerar, och alla som någonsin kommer att existera.

Från den dagen upphörde Ni’erenna att vara en individ på en specifik plats; hon förvandlades till ett väsen som finns precis överallt, i varje sekund och i varje andetag av universum. Men priset för denna allvetenhet var förlusten av hennes makt. Trasslad i tidsnätet kan hon numera inte styra eller påverka varken dåtiden, nutiden eller framtiden. Hon kan bara betrakta. Hennes enda gåva till de dödliga är hennes varningar. Närhelst mörker eller fara nalkas, andas hon genom tiden i form av tysta, osynliga viskningar. Det de dödliga upplever som en plötslig "dålig magkänsla" eller en oförklarlig rysning, är i själva verket Ni’erenna som desperat försöker varna oss från evigheten.

Även om hon med enorm ansträngning fortfarande kan samla ihop sitt utspridda väsen för att visa sin fysiska, strålande form, väljer hon nästan alltid att låta bli, då det skakar om själva verkligheten. Istället lade hon sin kvarvarande magi på att skapa Profetiorna. Dessa är inga vanliga pergamentrullar, utan solida, magiska ting – skimrande fysiska reliker som plötsligt manifesterar sig och med överjordiska stämmor sjunger sina kryptiska texter, men enbart inför de själar vars öden budskapet faktiskt berör.

Innan Ni’erenna förlorade sig själv till tidsströmmarna hade hon blivit tilldelad en av de åtta ursprungliga tjänarna. När hon insåg att hon var på väg att fastna i evigheten, förstod hon att universum inte kunde lämnas utan någon som vakade över avstånden. I en sista handlingskraftig överlåtelse gav hon sin tjänare hela det tunga ansvaret över rymden, stjärnorna och de fysiska dimensionerna. Hon döpte henne till Üventa, och lämnade henne att ensam hålla ihop stjärnvalven medan Ni’erenna själv blev tidsåldrarnas eviga, osynliga åskådare.