Gor’gorun föddes ur en mörk och beräknande plan smidd av Zeean, som desperat sökte ett redskap för att skörda själar åt honom. Eftersom skapelsens lagar förbjöd Zeean att själv släcka ett liv, behövde han en bödel som kunde utföra slakten i hans ställe – och resultatet blev Gor’gorun, ett väsen sammansatt av ren och skär ondska. Han slog sig ner på Meradans allra nordigaste kontinent, Kandaross, där hans blotta närvaro blev ett gift för naturen. Han var så uppfylld av bottenlöst hat och död att vartenda träd, grässtrå och livstecken i växtriket förtvinade och dog ut över hela kontinenten - som bytte namn till Gor'akkar.

I detta frusna ödeland började han väva en kvävande dimma av kompakt mörker, med avsikten att släppa lös den över hela planeten och dränka världen i evig natt. När nyheten om hans fruktansvärda planer nådde människorna lade de sina inbördes strider åt sidan; alla stammar enades under samma fana och seglade över haven mot Gor’akkar med ett enda mål – att avrätta monstret innan det var för sent. Men expeditionen vandrade rakt in i en dödlig fälla. Dimman släpptes fri över de landstigna styrkorna och utplånade långsamt och skoningslöst varenda krigare i den mäktiga armén, sånär som på två ensamma överlevande som lyckades fly undan mardrömmen. Så snart det kompakta mörkret svepte in över krigarna och de drog sitt första andetag av den giftiga dimman, greps de av en våldsam, brännande kvävning. Likt tung rök och isande vatten på en och samma gång fyllde dimman deras lungor, slet bort luften och tvingade varenda soldat ner på knä i en utdragen, panikslagen dödskamp. Eftersom mörkret inte släckte deras liv omedelbart utan höll dem fast i ett plågsamt vakuum på själva gränsen mellan liv och död, öppnades precis den dörr som Zeean hade planerat för. I ett enda andetag rycktes de kvävande själarna in i hans tidlösa dimension, där stridens larm tystnade och sekunderna sträcktes ut till en evighet. Där, omgiven av förtvivlade män och kvinnor som desperat klamrade sig fast vid tillvaron, lät Zeean sin oöverträffade talang för manipulation flöda fritt. Med en röst len som silke spelade han på deras panik, deras vrede och deras rädsla för att dö förgäves – och en efter en övertalade han de döende att skriva under hans avtal och resa sig igen för att slåss för honom.

Genom Zeeans mörka makt restes liken upp ur isen, förvandlade till ruttnande, vandrande skal av de människor de en gång varit, och formade ryggraden i Gor’goruns armé av odöda: Den Kalla Svärmen. Överallt där Svärmen drog fram slukades ljuset och en onaturlig, bitande kyla sänkte sig över landskapet; deras släpande fotspår brände sig fast i marken likt frusen frost och lämnade döda, vissna växter i sitt kölvatten. När Nies senare splittrade planeten isolerades Gor’akkar, vilket tvingade Svärmen att hålla sig enbart inom kontinentens gränser under lång tid. Men nu sprider sig viskningar om att lugnet är över – det sägs att Gor’gorun i hemlighet samlar på sig allt fler till sin växande Svärm, redo att återigen kasta sig över planeten och utplåna allt levande.