• Ras: Människa
• Ålder: 31 (i Alven och Staven)
• Längd: 181cm
• Föräldrar: Darnaos & Amadea

Född i skuggorna av Östberga i augusti år 1125 Efter Sprickan, fick Dardias en skoningslös start på livet. Precis som Chelia präglades hans tidiga år av djup turbulens; han blev föräldralös i ung ålder och tvingades överleva som hemlös på de kalla gatorna i staden öster om Nianden. Trots misären dröjde det inte länge innan han upptäckte att han bar på en slumrande urkraft. Han var välsignad – eller förbannad – med Frosteld, en ytterst sällsynt och paradoxal magi som förenade elementet eld med delelementet is i iskalla, brännande lågor. Men till skillnad från många andra med magiska gåvor, hyste Dardias ingen önskan om att bli en fruktad trollkarl eller krigare. Hans själ längtade efter havets frihet och musikens tröst. Under många år fann han en tillflyktsort bland de vindpinade bergen, och överlevde genom att uppträda med sin lyra. Hans sånger och skickliga fingerplockande ekade på Östbergas rökiga värdshus och krogar, och för varje mynt han tjänade kom han ett steg närmare sin stora dröm: att resa till staden Nya Sentras, köpa en egen liten båt och dela sitt liv mellan storstadens scener och de salta vågorna. När han äntligen nådde Nya Sentras för att förverkliga sin vision, korsades hans väg med Hartan. Trots sina olikheter fann de ett starkt brödraskap och blev snabbt oskiljaktiga vänner. Hartan såg den enorma potentialen i Dardias unika magi, och försökte länge och envist övertala sin vän att byta lyran mot ett vapen och bli en Hedersvakt. Det satt långt inne, men till slut lät Dardias sig övertalas. För vänskapens skull vände han havet ryggen, åtminstone för en tid, och följde med Hartan till Kileriad för att möta sitt sanna öde.